Etikettarkiv: Sorg

Vila i frid

I morse fick jag ett samtal från Borgarhemmet där farmor bott det senaste året. De hade hittat henne okontaktbar när de skulle gå in och väcka henne för frukost.
De valde att inte skicka in henne till sjukhuset då hon var väldigt svag och inte svarade på någon respons och hon var kraftigt blåmarmorerad vilket beror på cirkulationen har jag förstått.
Jag hann gå en promenad till Vällingby och uträtta några ärenden innan nästa samtal kom, att hon nu somnat in, lugnt och stilla. Två ur personalen hade vakat vid henne och hållit hennes hand.
Det känns fint och värdigt och jag hoppas såå att hon upptäcker något spännande där på ”andra sidan”. Hon som alltid varit så nyfiken på vad som händer efter döden.
Och att hon får återförenas med pappa, sin enda son.

Tänk att hon hann fylla 98 år och fick vara med om två barnbarn och fyra barnbarnsbarn.

Även om kontakten med farmor har varit minst sagt skitjobbig genom åren och man alltid varit totalt tömd på energi efter ett besök hos henne vilket jag minns att pappa också var när man åkte därifrån som barn blir jag ledsen och har gråtit massor idag. Kanske av lättnad, jättekonstig känsla och svår att delge och kanske svårt för er att förstå, men hon har inte varit en ”mys och bullbakande” farmor direkt. Så det är en blandning av lättnad och sorg idag.
Men jag är glad och tacksam över att vi åkte dit i lördags och att hon såg, trots sin skröplighet fräsch och välmående ut för sina 98 år och jag vet att hon var tacksam för all hjälp hon fick av personalen och att hon fick en fin sista tid.

Det märkliga är att i lördags kände jag det i kroppen, att detta var sista besöket och har sedan dess drömt oroligt. Kanske har farmor försökt säga adjö på sitt lilla vis.
Sov gott farmor, hoppas du nu får lugn och ro med dina inre demoner som gick ut över oss andra när man minst anade det.
Och om du träffar pappa ge en stor kram från mig och säg att jag saknar honom!
Vila i frid farmor ❤

Den sista vilan

Idag var det begravning för min fd arbetskollega och vår vän, Johan i Heliga korsets kapell på Skogskyrkogården.
En väldigt fin och ljus begravning, men lika tung för det. Jag som är en lipsill gigantus fick verkligen kontrollera mig själv för att inte brista ut i hulkande gråt. Men det var svårt när man såg Johans familj, hans fru och dotter och föräldrar.
Inga föräldrar ska behöva begrava sitt barn!

Sen var det minst lika jobbigt att se sina fd kollegor ledsna. Särskilt killarna, de brukar ju inte alltid visa sina känslor så lätt, men många har jobbat länge länge med Johan och även umgåtts privat så det är så klart en stor sorg för många.
D-man är ju i USA så han kunde inte vara med, han hade Johan som chef på sitt allra första ”riktiga” jobb för en herrans massa år sedan så han var verkligen ledsen över att inte kunna närvara.

Jag kramade om Arja innan jag gick och framförde en hälsning ifrån D-man vilket hon blev glad över. ”Åh Dimman, tack snälla, hälsa honom så mycket” (läs på finladsbrytning då hon är finska)

Valde att inte vara med vid minnestunden efteråt för jag tyckte den kändes för den mer privata skaran så jag åkte hem och löste av yaya som passat barnen.
Hela dagen har jag haft huvudvärk, säkert alla spänningar inför denna sorgliga dag.

Amaze me klänning från HoL, Kofta Åhléns, stövlar Tamaris och enkla smycken från Sahara Silver 

Blåsig och ruggig dag, men solen bröt upp och sken in i kapellet
Johan kanske var med oss?…

♥ Vila i frid Johan ♥
1969-2014

Pappa

75 år skulle min pappa ha fyllt idag.
Men han lämnade oss för 20 år sedan, endast 55 år. Kroppen och hjärtat orkade inte mer och en hjärtinfarkt i sömnen tog hans liv.
Minns allt glasklart, även fast det är så många år sedan. Samtalet mitt i natten från brorsan, taxin till Danderyd sjukhus. Glömde t o m pengarna så bror fick lösa ut mig. 
Jag var en lite vilsen 22-åring som levde i nuet och tänkte inte så mycket på allvarliga saker. Som man väl heller inte ska behöva i den åldern.

Rummet och stillheten där pappa låg på sängen. Det var som han bara låg och sov. Hans diabetespump tickade forfarande.
Minns att han såg så fin ut, nöjd och avslappnad.
Han fick ju som han ville, dö ung. Han var livrädd för att bli gammal och att vi skulle behöva ta hand om honom på äldre dar.
Pappa, tror du hade älskat att vara farfar/morfar och hittat på en massa bus
med dina barnbarn.
Koster ligger i mina händer nu och jag ska vårda paradiset ömt.
Vet att du vakar över oss alla och
hoppas du blir firad och bjuds på Budapeststubbe idag, din favoritbakelse! Pussa på hundarna från mig.
Älskar & saknar dig massor!! ♡